Tillbaka till framtiden
Det andliga klimatet i Norden och även då i Sverige är en stor utmaning för kristenheten. Under de dryga 25 år som jag rest och predikat, mött församlingar, pastorer och ledare, upplever jag idag en ännu större övertygelse om att vi måste tillbaka till framtiden.
Vi står mitt uppe i en andlig kamp där vi vet att det alltid vinns segrar genom bön och överlåtna hjärtan. Nycklar för genombrott är också andliga ledare/pastorer som vågar gå före. Vår nöd sätter Guds nåd i rörelse. Vi har ju en "andlig straffspark" eftersom det är en sådan hunger efter Gud i vårt samhälle!
Rom 12:2 säger att vi inte ska falla in i andra tankemönster än de som hör till Andens liv. Anpassning är inget som sker omedelbart utan nåt som sker över tid. Det bedrägliga i detta är att det kan vara lurigt att själv se anpassningen, eftersom man själv är en del av den. Den profetiska dimensionen i våra liv, våra familjer och följaktligen då våra församlingar, är nåt som vi måste längta och ivra efter att få tag i ännu mer.
Det har alltid funnits krafter som vill dränera våra församlingar på Andens kraft, liv och frihet. Dessa krafter har sin egen agenda och det enda som kan bryta ner och krossa detta, är en församling som lever i seger. Jag är övertygad om att det finns inga genvägar till det som vi kallar för genombrott. Frågan blir för mig så närgången när man nämner genombrott.
Väckelse är nåt vi längtar efter men frågan är ju vad väckelse är, hur det uppstår, vad som kännetecknar den och varför det skeendet ibland upphör. Väckelse är inte mycket folk. Väckelse är inte en stil. Väckelse är inte det sista skriket inom ljud och ljus. Allt det där med uttryckssätt och hur vi presentera evangeliet är bra och nödvändigt att hela tiden utveckla och använda på ett rätt sätt.
Jag kan tänka mig att väckelse är atmosfär. Detta är nog nyckeln för att hitta tillbaka till det som generar i det som vi betecknar som väckelse. Apostlagärningarna är en mönsterbild på en kraftfull, segrande församling men också en församling med uppoffringar, smärta, lidande, och mycket motstånd. Sverige blöder och våra församlingar blöder. Därför uppmanar jag en hel kristenhet att återerövra det som för oss närmare våra drömmar och visioner.
Vi utmanas att välja att gå in i lidandet och den smärtsamma process i våra liv som jag tror är det som föder nytt liv. På samma sätt som en kvinna blir befruktad och blir andligt gravid vill den Helige Ande ännu en gång befrukta dem som är villiga att bli andligt gravida. Det kommer inte se "snyggt" ut när vi går, vi kommer svälla, vi måste byta ut våra kläder. Vi kanske kommer må illa men vi tar det för vi vet vad som väntar. Men alla gravida kommer hitta varandra i landet eftersom det finns nåt som förenar dem - den andliga graviditeten!
Tiden för solorace, egna plattformar och egna drömmar för att kunna klappa sig för bröstet är förbi för länge sedan. Gud arbetar genom sin församling, och den lokala församlingen är basen för allt det som Gud vill kanalisera och administrera i Guds rike. Den fria församlingen har väl kanske inte på lång tid varit så attackerad på olika sätt, som just nu. Men samtidigt har vi heller aldrig haft bättre förutsättningar än just nu. Vi behöver inte bedja om det vi redan har. Vi har väckelse om vi vågar öppna våra andliga ögon och se att missionsfälten är där vi står. Vi får göra allt vi kan för att döda vårt ”kött” och se till att vi ber om frimodighet, kraft att göra väckelse och fyllas av Guds kärlek så det andas en atmosfär av sann omvändelse i våra sammanhang. Ett kors utan omvändelse är inget! En omvändelse utan korsets kraft och försoning är ingen omvändelse. Vi behöver få se sann omvändelse i vårt land från synd men också omvändelse till ett liv i ande och sanning. Det stora börjar alltid i det lilla, för det stora har alltid börjat i det lilla, och det börjar med dig!
Se till att du är med bland dem som skriver morgondagens väckelsehistoria!
C ya!
Din vän Morgan
